Jag kan ta emot sprutor jag=)

Här var jag igår. På lasarettet. Säger inte vad jag gjorde där men Gabriel var i alla fall med som stöd och chaufför. Sen var det dags för sprutor. Ingen Gabriel som satt och höll mig i handen utan han satt på andra sidan skynket! Varför? Jo, han är rädd för sprutor och sprutorna dokton stack in i mig var tjocka nålar med ett punp-liknande skaft. Jag var jätteduktig och efter spruta två frågar sjuksyster;
Syster: Vad gör du? Håller du andan?
Marlene: *Kommer på mig själv* Haha. Jaha, gör jag? Försöker mest stå ut med smärtan.
Syster: Tyst. *Hör att hon ler*

Doktorn kom åt ett blodkärl och blodet rinner ner. Jag fnittrar för det kittlas. Spruta nummer tre kände jag inte alls. "Wow, den här kändes inte alls",utbrister jag och vrider huvudet mot sprutan. Ser hur doktorn möljer in och ut med nålen. Sedan var allt klart och hela besöket hade varit väldigt fnittrigt. Själv väntade jag på en klapp på axeln med det fick jag inte. Inte häller ett bamseklistermärke. Inget....
.
.