Idag hade jag planerat en cykeltur i skogen med Antonio. Min syster var också med. Vi cyklade, fikade, lekte i skogen och fick se vad som fanns där. Roligast var i slutet och han var grinig. Han skrek att det var uppförsbacke och tungt att cykla. Jag hade uppfunnit en putta-på-pinne då det är för jobbigt att hjälpa till i uppförsbackar eller när han fastnar. Bröt av den framtill så den blev tvådelad och på så vis fick grepp under sadeln. Jag puttade ju honom framåt så jag visste med säkerhet att det inte alls var tungt. Det roliga var att han inte fattade att jag puttade på då jag var lite bakom.
Så, till Antonio när du blir stor: Det var inte tungt, du var bara grinig. Massa gnäll för ingenting. Jag vet med all säkerhet att du lika väl kunde slutat att trampa för det var jag som puttade på bakifrån hela tiden.
Haha
Ibland får man putta fram på gruset då han liksom stannat, och med egen kraft inte kommer iväg.
Om ni undrar om glasögonen så får jag jätteont av dem bakom öronen men ville ändå ha dem när jag var ute så här, för annars får jag ont i ögonen. Skall fixa dem på fredag.
Vi hittade en koja. Granriset skrapade mot Antonios hjälm och han blev så rädd. "vad var det" utbrast han och sprang ut från kojan. Jag visade granriset och förklarade men nej, han vågade sig inte in i kojan igen.
Precis som i boken hemma. Spår efter en ekorre.
Efter lite prov med olika pinnar och konstruktioner så blev det perfekt till slut.
Jag är sjukt nöjd!
