Idag har
Malin varit här på eftermiddagste. Det var ett tags sedan vi träffades, så vi
trängde in en te-träff i våra fullproppade scheman. Vi pratade om allt. Ibland
behöver vi inte prata. Vi utbyter blickar och förstår varandra. Haha. Nej då, men
vi tycker mycket lika och har liknande värderingar. Då kan vi diskutera det vi
tycker. Mycket kul.
Vi pratade på djupet om kommentarer
på bloggar över lag. De som börjar med: Vill inte vara elak men..
Eller: Ta inte detta som dålig kritik
men..
Vadå ”men”?
Nu kommer jag skriva något nedtryckande eller taskigt men jag förvarnar lite
snällt? Detta fenomen stöter jag ofta på bland Kisses kommentarer. Ta inte det
här fel nu Kissie men… sen följer något halvt elakt.
Som om de
sitter och lusläser hennes blogg och så fort de hittar något de kan klanka ner
på så är de snabba med det. Hon har tex på sin blogg lagt till en rullande
remsa längst upp. Där kan vem som helst betala 20 kr för att synas. Minst en
minut, därefter tills nästa person skriver något. Skitsmart och roligt. Man kan
länka sin blogg, hemsida, shopp m.m. Nej, då ska folk skriva att det är dyrt
och dåligt. Att hon bara vill tjäna pengar.
Jaaaaa!,så
klart hon vill tjäna pengar. Skitsmart idé hon har kommit på, tycker jag. Ingen tvingar någon att göra
detta, så skriv inte elaka saker. Herre gud. På MTV (när vi hade det i huset)
så fanns det jämt att man kunde betala och få skriva en hälsning som visades
längst ner i tv-rutan. Klaga på det då!
Dit jag vill
komma är att jag ibland upplever det att vissa människor läser en blogg och
bara väntar på att få skriva något elakt. Elakt i smyg, för kommentaren började
ju faktiskt med: ta inte det här fel men…
Sen pratade vi om en kommentar jag
fick här på bloggen. Den handlade om Antonios kläder. Den lyder så här:
Anonym sa... Ta inte det här som
kritik, jag bara funderar ... Jag har nu läst din blogg ett tag och tycker om
att läsa det mesta du skriver, din son är otroligt söt och samma gäller för
dig. Så det jag funderade på är varför du ibland klär honom i väldigt
blommiga-flikiga kläder? bara undrar då ja tycker att det finns fina pojkkläder
också.
Då kan du inte ha läst min blogg då
jag ständigt bloggar om genus, unisexkläder och varför barnkläder är så
uppdelade. Jag uppfostrar mitt barn till en individ och inte ett kön. Att jag
väljer att klä honom i bekväma färgglada kläder är toppen av isberget. Hela
hans rum är könsneutralt. Han har alla färger i sitt rum. Massa rosa i hans
tapet, för rosa är tydligen en tjejfärg som bara tjejer kan ha? Inte för mig. För
mig är rosa en färg, punkt slut. Jag vill inte uppfostra honom att killar har
blått och grönt, och tjejer har rosa och lila. Jag vill inte uppfostra honom
att välja bilar och blått. Jag vill uppfostra honom att han kan välja vad han
vill. Han kan välja dockor och pussel i leksaksaffären. Bakom hans val finns
ingen bakgrund att jag har format honom att välja det som uppfattas ”killigt”.
Jag står inte i fönstret och säger ”Titta
bilen” hela tiden. Och, ”nu ska vi åka bilen”. Köper bilar som leksaker. Då har
jag ju format honom att tycka om bilar. Herregud! Jag vet inte hur jag ska
förklara det här!!!
Har flickor
patent på blommor? Skulle plagget uppfattas som killigt om blommorna var i en annan
färg? Varför ska det vara så uppdelat i färg, form och mönster på små barn?
Om ni ändå
har läst så här långt i detta inlägg vill jag avsluta med att göra ett
förtydligande. Det jag skriver om Antonio och mina val gäller nu. Inte när han
är 1 år, 5 år eller när han var spädbarn. Det gäller idag. Som när många störde
sig på mina färgval när Antonio var nyfödd. Jag ville ha neutrala färger för
det blev så hårt med starka färger och mönster. Det jag skrev då, gällde just
då. Det fortsatte ju inte i flera
månader…som ni kanske har märkt.
Hur jag
behandlar situationer i vardagen som innefattar mitt barn och bus gäller då. Jag
handlar över hur mogen han är, hur mycket han förstår och mina erfarenheter om
vad som funkar. Jämför inte med era barn som går i 4:an när ni läser om hur jag
gör med Antonio. Det blir väldigt fel när ni gör så.
Sammanfattningsvis,
det jag skriver om Antonio gäller i nuet. Jag kanske gör annorlunda om ett år.