I tisdags
efter förskolan sken solen. Jag hade med mig hink och spade i bilen när jag hämtade
honom. Jag lovade Antonio att vi skulle leka i sandlådan så fort vi kom hem. På
väg över skolgården till dagiset kom det svarta moln. På väg hem sen i bilen
var vädret mycket oklart. När vi kom ut ur bilen på parkeringen kom träffades
jag av något i huvudet. Sen kom det hagel. Jag sprang in med ungen. Han blev
mycket ledsen för vi skulle ju leka i sandlådan. Han fick ta in hink och spade
inomhus. Det var det minsta jag kunde göra. Sen byggde jag en koja åt honom och
där inne satt vi. Sen skulle han ut ur kojan, och in igen, riva kojan, mamman
fick bygga kojan igen osv.
Vilken härlig mamma du verkar vara! :-) blir glad av att läsa din blogg! Blir imponerad att du orkar så mycket, hålla dig så fin och hitta på saker med din familj och vänner även fast du mår så dåligt emellanåt, starkt! /Ida
SvaraRaderaIda: Tack!! Va glad jag blir. Jag försöker och försöker. Ibland blir jag ju sjuk för jag försöker så mycket. Men det blir nog flera än mig.
RaderaIdag åkte jag ut till en skog. Behövde andas. Där kunde jag skratta, gråta, springa, andas, sitta. Var bara jag och Hiro. Himla skönt. Ska jag verkligen göra om. =)
Kramar
Gud va skönt det lät! Egen tid behöver man verkligen emellanåt för att ladda batterierna! Det skulle jag behöva, men med 3 barn (7 år, 5 år och 6 mån)så blir det lite klurigt att hinna med. Jag brukar se bilfärden till och från jobbet som min egna tid, haha! Där kan jag poppa hur hög musik jag vill, skrika hur högt jag vill å gråta en skvätt ibland ;-) Hittade till din blogg av en slump för ett tag sen och har blivit fast, du inspirerar mig och får mig att hitta lite extra ork i mig själv emellanåt, tack för det! :-) /Ida
Radera