Utflykt till Äppellunden. Glass vid vattnet.

Lördagens utflykt bar av till Äppelunden. Inga blommor hade slagit ut ännu. Jag som trodde det skulle vara så vacker där nu. Inte att det är fult nu, är hur vackert som helst. Men när all äppelblom blommar måste det vara som i en dröm.

Antonio var mycket för att vi skulle bära honom idag. Jag bär mest på ryggen ,men körde på axlarna ett tag. Gabbe bär mest på axlarna. Han har stabilare rygg än mig. Jag har ju ofta så ont.

 

Vi gick längs vattnet, sprang på ängen och jag visade Antonio hur man klättrar i träd.

 

Sen blev mamman och pappan sugna på kaffe och ungen på glass. Cafét vid vattnet hade söndagsstängt, så det bar av ner till kajen istället. Där avnjöt vi kaffe i solen. Antonio och jag valde glass i glasskiosken hur länge som helst. Jag sa: du får välja vilken glass du vill och det får ta hur lång tid som helst. Jag hintade till personalen att vad vi än väljer blir det alltid fel. Hahah. Det blev en mjukglass med jordgubbssås. Han tyckte inte om såsen, så det blev fel.

 

Antonio har blivit så stor, så man behöver inte gå efter honom hela tiden när han vill leka i närheten. Utan vi kunde sitta ner, så sprang han runt bland borden. Klättrade på nå upphöjnader och hoppade jämfota.

Fast vi blir jättearga när han springer mot vattnet. Det är noll tolernas.

 

Men det är bara vi som föräldrar som får släppa på honom. Skulle inte låta någon annan slappna av. För vi är inte avslappnade. Utan det kallas bara vana. Ett vakande öga är alltid med på hans rörelser. Jag kan nästan veta hans nästa steg. Därav kan jag som mamma sitta ner. För jag känner honom så bra så jag vet vad som kan hända. Jag vet när jag måste flyga upp ur stolen, eller när jag måste smyga upp bakom honom.

 

Hur som helst hade vi en toppenförmiddag. Sen blev det plugg resten av dagen. Fortsättning på matten och sen lite fysik. Ändå ligger jag efter. Måste försöka komma ifatt så jag känner att jag ligger i fas. Min planering kolappsar.

 På gården.

 Framme. Ska promenera till Äppellunden.

Förut hängde han mest som en säck potatis på ryggen. Nu får jag säga gång på gång till honom; "Håll i mamma". Då håller han mig runt halsen och det känns inte som om han ska tippa bakåt.

 Det rinner en å nedanför sluttingen. Så hela vägen vi gick var längs vattnet.

Jag frågade om Antonio ville klättra i träd. Jag visade honom hur man gjorde, men han ville inte prova själv. Fast jag fick ju klättra och det var kul=)

 Han är så tung och det gör så ont att bära på axlarna, men han ser så lycklig ut så jag gör det ändå.

 På väg i bilen till hamnen.

 Tittar på båtar.