Ibland får Antonio stå på en pall vid handfatet med pluppen i
och vatten fyllt till kanten. Där får han leka och plaska ner hela badrummet….om
jag sen orkar städa. Orkar jag inte städa efteråt, ja, då får han inte stå med
vattnet uppfyllt. Kanske bara rinnande vatten. Orkar jag inte ens se efter
honom så får han inte ens vara i badrummet.
Han ska
göra det vi vuxna gör. Sminkar jag mig, då ska han göra det. Blir ett jävla
liv om jag säger nej. Så han får sitta bredvid och leka med lite stängda
läppglans och sminkpenslar.
Jag har ofta ett jävla bra tålamod med Antonio. Varför
blir det så här? Varför gör han som han gör. Kan jag avleda detta på något
sett.
Men en gång brast även mitt tålamod. Jag var så
sjukt stressad och skulle få gäster. Han bara drog fram allt. Hans rum, kläder
ur lådorna och när jag vänder mig om och dammsuger och sen vänder mig tillbaka,
då springer ungen fram och tillbaka på köksbordet. Jag var så arg så jag skrek.
Jag orkade inte vara pedagogisk och låta honom vara med mig
och bla bla bla. Han sprang på köksbordet! Han gjorde allt för att provocera
mig, och han vann.
När Antonio blir ledsen säger
jag inte, ”men det är inte så farligt”. (Jo, gör jag säkert ibland, men försöker
oftast ta honom på allvar) Det är hans känslor, han reagerar som han gör för
det blir så mycket. Då sätter vi oss ned (läs han ålar på marken) och så
berättar jag att jag vet att han är arg och varför. Tex, nu gick vi in för du
kastade ner saker från loftgången. Du är trött och behöver sova middag. Ska vi
gå till sängen tillsammans och vila? Men vill Antonio bada istället? Vill du se
på Bert på tv? Det går så bra. Vi har många trotsbråk, men ytterst korta. Sen
allt de inte får göra strecker sig kanske bara över korta perioder. De växer och nästa vecka är
det något annat.
Andra gånger barn kan bli jätteledsna är när det inte blir
som de har planerat. När någon tar något som är deras. I våran värld är det en
pissak, men i deras värld är det allt.
En sak jag
tycker är svårt är att hålla sig för skratt när Antonio gör nåt han inte får. Annars
tycker han att han är rolig och gör det igen.
En kväll bitchslapade han mig över ansiktet. Gabbe och jag började
asgarva för den satt så bra. Haha. Gabbe sa nåt och jag sa emot, då vände sig
Antonio mot mig och slog till mig över kinden. Asså det gjorde asont men den passade
in så bra så vi började ju skratta så vi kiknade.
Ibland på
kvällarna får Antonio en demon i sig. Där finns det inga pedagogiska knep. Han är
helt galen. Han kämpar mot tröttheten in i det sista. Ända tills vi båda
ligger i ett mörkt sovrum och jag låtsas sova. Han är som en bowlingkägla som tippar
fram och tillbaka. När han har en demon i sig så är det bästa att vara hemma.
Han bits, då bits jag tillbaka. Han drog i håret förut, då drog jag tillbaka.
Nu drar han inte längre. Innan jag vågade dra tillbaka drog han stora tossar ur
mitt hår. Det var då jag började göra tillbaka. Jag drar tills han släpper mitt
hår, då släpper jag hans hår. Rättvisare blir det inte.
Nya ord
varje dag. Varje dag säger han nya ord. Det går så fort. Det är helt
sjukt. Man kan resonera med honom, be honom hämta saker. Ställa frågor och ge direktiv.
Bilderna nedan är inte nya. De är från innan semestertiderna. Antonio hade en period då han skulle ha den där kepsen på sig jämt. Även i duschen. Haha. Han hade ramlat och efter vi duschat såg han såret. Aj aj, säger han och pekar på sårskorpan. Han fick cupcake-plåster av mig. Han pekade på alla sår han hade. Han ville att man skulle pussa och blåsa och ibland ville han ha plåster.
PS; badrummet är skrubbat så det är inte nå gult i fogarna i
dagsläget;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar