Det var så att det saknas en tavla på en hylla i sovrummet. Jag
tänkte att jag ville ha en sån där 70-talstavla med ett gråtande barn på.
Igår var jag ner i förrådet för att lägga ner ett par
gardiner, och av en slump hittar jag två gråtande-barn-tavlor. Visste inte att
jag hade sånna. Minns inte varifrån de kommer.
Jag tog upp den i lägenheten och testade dem i sovrummet. Det
blev inte fint. Alldeles för mörkt. Så de ska ner igen.
Gud som haver, jag ställde dem på en byrå så länge.
Sen var Antonio trött och började grina över ingenting. Är du
ledsen, frågade jag. Titta, nu ska mamma visa någon annan som gråter. Jag visade
tavlorna och gjorde gråtljud och pekade först på Antonios tårar (som typ inte
fanns), och sen på barnens tårar.
Antonio ville sitta själv och titta (läs peta) på tavlorna. Fast
han var ju grinig på samma gång. Så jag fick en bild på två ledsna barn, varav
den egna är min unge.
Du har inte noterat själv att Antonio är jättelikt det ena gråtande barnet? Inte bara för att han gråter utan även på ansiktsdrag och frisyr? Trodde nästan du hade fått honom målad men tyckte samtidigt att tavlan såg all för föråldrad ut, men ser du inte hur lika de är? :P
SvaraRaderaHaha de är ju super lika.. är kanske antonios dubbelgångare... =) Du lär ju försöka fixa likadana kläder och ta en likadan bild haha.. så klockrent..!!!
SvaraRadera