Men snusk

Var så tyst i hallen där Antonio höll hus. Gick och tittade. Han satt UNDER hallmattan. Blä. Den är ju jättesmutsig av alla vinterskor. Blä blä blä.

(Inte min hund på bilden)

När barnet får välja själv

Antonio brukar välja kläder själv ibland. Idag har han på sig randiga tights från POP. Till det en t-shirt med elefanter från Småfolk. Och givetvis ett till par byxor i form av pyjamasbyxor.

Till nyårsafton skulle han ha en grön skjorta på sig. Dagen innan grät han och skrek för han ville ha den på sig. _nej, sa elaka mamman. Den ska du ha imorgon.

Morgonen kom. Tror ni han ville ha den. Nej, då var den ”blä” och det blev samma kläder som han haft när vi var till lekparken. Ibland får han för sig att byta kläder några gånger per dag.

Det heter alltså inte gud som haver

 

Marlene var 27 år när någon berättade för henne att det heter inte gud som haver, utan hur som haver.  Detta blev en omställning i hennes svenska språk.

Marlene gick i 8:an när hon fick veta att det heter inte att bero på utan det är ett ord som inte ens har med ”att bero på” att göra. Det heter apropå. Och jag lärde mig nyligen att det stavas med ett p, alltså inte appropå.

När Marlene började i 9.an och det var dags att välja gymnasium kunde hon inte uttala ordet gymnasium. Omöjligt. Gjumjasium. Ett annat ord hon tyckte var svårt var ordet skolfotografering. Gick inte att säga. Skolfoto däremot blev ett alternativt ersättningsord.

 

Ett ord jag inte kan uttala idag är evangelium. Jättesvårt. Tungan virvlar i munnen men det blir inte rätt ljud.

Hur rolig är inte den här bilden?

På en skala, hur rolig är inte den här bilden?

Det var så att det saknas en tavla på en hylla i sovrummet. Jag tänkte att jag ville ha en sån där 70-talstavla med ett gråtande barn på.

Igår var jag ner i förrådet för att lägga ner ett par gardiner, och av en slump hittar jag två gråtande-barn-tavlor. Visste inte att jag hade sånna. Minns inte varifrån de kommer.

 

Jag tog upp den i lägenheten och testade dem i sovrummet. Det blev inte fint. Alldeles för mörkt. Så de ska ner igen.

Gud som haver, jag ställde dem på en byrå så länge.

Sen var Antonio trött och började grina över ingenting. Är du ledsen, frågade jag. Titta, nu ska mamma visa någon annan som gråter. Jag visade tavlorna och gjorde gråtljud och pekade först på Antonios tårar (som typ inte fanns), och sen på barnens tårar.

Antonio ville sitta själv och titta (läs peta) på tavlorna. Fast han var ju grinig på samma gång. Så jag fick en bild på två ledsna barn, varav den egna är min unge.

Koncentrationsminen på bild, återigen

Minns ni inlägget som handlade om att Antonio har en speciell min när han koncentrerar sig? Fick den på bild igen. Denna gång var han inne i att sätta ihop dragkedjan på jackan.

 Många tyckte det första inlägget var väldigt roligt. Det tyckte jag med. Hans koncentrationsmin är bara för härlig. Eller vad säger ni?

Dessa två nedre bilder är bara för att ni ska se situation han befann sig i.

Spindel blä

Här är vi väg från bilen till huset. På ladorna sitter det konstverk av stora skalbaggar. Antonio pekar och skriker spindel blä, spindel blä. Fångade bläääää på bild. Hahahah

Koncentrationsminen

Antonios speciella min när han koncentrerar sig. Jag kallar den för: Koncentrationsminen

 

Antonio har väldigt svårt att sitta still. Jag vet inte om det är bokstäver eller om många barn har svårt att sitta still.

Att sitta på en stol helt stilla går inte. Det kryper i hans rumpa. Han gungar från ena sidan till den andra, glider ner som en orm, och vips ligger han under bordet.

Han är för liten att spela spel för annars kan jag tänka mig att spel, pyssel och att sy är bra träning på att sitta ned och koncentrera sig. Men ibland är Antonio mycket stilla och koncentrerad på det han gör. Då får han en speciell min. Han kniper med munnen och stånkar emellanåt. Han är mycket mycket koncentrerad i det han gör!!

Jag har lyckats fota honom under tre olika tillfällen då han har varit fullt insatt i det han gör, samt han har haft sin koncentrationsmin.

Tillfälle 1: Antonio har (läs hade) en bok med popupp som man kunde trycka fram. De kom upp från varje sida i boken. Men vart kommer den ifrån, undrade Antonio. Den ligger liksom inne i sidan?! Så han undersökte och rev tills han fick upp popuppen. Och några fler. Mycket koncentrerad. Problemlösning på topp vettni.

 .
.
.
.
.
Tillfälle 2: Antonio öppnar en stängd liten väska. ”Hur ska jag göra för att den ska gå och öppna”. Hur var det man gjorde nu igen, tänker Antonio. Ser ni minen = mycket koncentrerad.

idfghidfhgkdfjhgdkfjhgkj
fdgblfjghidjfhgiluhfg
dfljgbdflijhgijdkfhg
nffjgkhfjhgkjf
Tillfälle 3: Antonio klipper sina egna naglar. Inte för att vara taskig men han gör inte riktigt rätt. Han har saxen stängd och nuddar bara naglarna. Han tror det är så man gör. Hö hö hö. Blink Blink

När det är för tyst del 4

När det är väldigt tyst, väldigt länge…

Då vet man att nåt är i görningen.

När det är för tyst del 3

När det är väldigt tyst, väldigt länge…

Då vet man att nåt är i görningen.

 

Det behövs inte ens att jag är på toa. Räcker väl med att jag gör något. Vänder mig om och hittar kärleksungen på tokiga platser.

 

Har jag berättat när min mamma tappade bort Antonio i hennes hem. Hahahaha. Han försvann och hon letade och letade. Till slut fick hon panik och blev rädd. Då kom han skuttandes. Ingen vet vart han var. Han kanske gömde sig med flit. Eller så låg han på en hylla. Man vet aldrig med Antonio. Det ända jag vet att det går fort. Ute måste man ha koll. Han är snabb den där ungen.

 

När det är för tyst del 2

När det är väldigt tyst, väldigt länge…

Då vet man att nåt är i görningen.

Nej då. Denna gång var det inte för tyst. Jag var på toa. Kom ut och då visade Antonio stolt upp alla båtar han hade ritat på bokhyllan. Bott!! Bott!!

Gissa om jag blev vansinnig, slängde in ungen på…. Haha. Nej.

Vilka fina båtar. Satta mig och ned bredvid. Tillsammans tittade vi på ”båtarna” och en ”brumbrum”. Sen pekade jag på papprena och försökate förklara att man ritar bara på papper, inte bredvid. Som om liksom. Jag hart väntat på den här dagen. Att försöka förklara för ett litet barn att man får rita ENBART på papper. Pfff. Skitsvårt.

Men ritandet på bokhyllan, diskmaskinen, skötbord avtog. Det blev ingen grej av det så det glömdes bort.

 

Och allt gick ju att ta bort. Det är bara möbler. Värre om det hade varit på tapeten!!! Gahh.

När det är för tyst

När det är väldigt tyst, väldigt länge…

Då vet man att nåt är i görningen.

Vi har ingen hallmatta längre

Vi har fått lov att slänga hallmattan på återbruket.

Det skedde en olycka. Antonio låg i sängen med mig. Gabriel kom in med en ny blöja. Jag tog av den gamla. Han tycker det är skönt att vara naken i sängen. (Antonio). Men efter ett tag kravlade han sig ner och sprang ut i tvrummet. Jag efter i snigelfart. Han fortsatte ut i hallen och jag ropar: - Men Antonio, du ska ju ha blöja på dig.

-          Åh, jag orkar inte, sa jag och satte mig i soffan.

-          Oj, nu kissar någon hör jag.

Jag ställer mig upp och går bort till hallen och kikar, Gabbe lutar sig bak från köket. Där på hallmattan med lilla snoppen utåt, står Antonio och kissar. OCH DET TAR ALDRIG SLUT!!!

Mattan har blivit tvättad många gången förut. Den klarade inte en till gång. Det lossnade för mycket mojs från undersidan, samt att kanterna fransade upp sig. Så nu har vi igen matta. Men en gullig bild i minnet har jag från när han stod och flinade och kissade. 

 

Vad gör du Antonio?

Här lämnar man ungen vid handfatet för att han vil leka med vatten. När man sen stoppar in huvudet och frågar om allt går bra så möts man av en dyngsur unge. Hela håret också. Asså hur lekar han? Haha

 

Föresten, här ser ni nya duschdraperiet. Fint och färgglatt. Badrummet är så fint nu. Jag har skurat allt kakel, väggar som golv. Inga gult i fogarna. Allt är så fräscht nu. Jag är i en städperiod. Tycker som sagt det är roligt att städa, organisera och sortera.

Ful-Söta Antonio i mina brillor

Här mina vänner, kan ni se en av anledningarna till varför jag älskar honom så mycket. Han är så härlig så jag får ont i hjärtat.

-         A tja då mamma, nu sticker jag.

Han följer med den han vill

Idag var vi på Hälla shopping och kikade lite. jag, mamma, syster och Antonio. Vi var inne på KappAhl och Antonio sprang runt och var glad. Han går gärna på upptäcksfärd själv. På väg ut ur butiken gick Antonio före mig. Jag stor lite bakom honom och iakttog när han tittade på människor. Han vände sig om lite då och då och tittade på mig. Då kom två damer och gullade med honom. Den ena räckte fram handen och frågade om han ville följa med dem. Antonio tog hennes hand och så gick dem. Bra unge det där. Vem som helst kan sno honom ifrån mig. Haha. Det var precis vad hon som höll honom i handen sa till mig. ”Så här enkelt är det”. Haha, ja verkligen, sa jag.

Jag hann inte fram med mobilen och fota när de gick så fint, men här har de gått en bit och damen böjer sig ned och pratar med honom. Jag tyckte allt var mycket komiskt.

Jag skrattade så himla mycket när han tog hennes hand och gick iväg. Det var så gulligt. Jag gick naturligtvis bakom, men jag skrattade hela tiden.

Antonios första bild

Den här bilden har Antonio tagit helt själv, på sig själv, med hjälp av självutlösaren.

Antonio vet ju vad en kamera är. Framförallt vad en systemkamera är. Har bloggat om det tidigare. Läs om hur han ser på en kamera här.

Nu har han upptäckt självutlösaren. Med hjälp av den trycker jag på en knapp och då går blixten av. Då springer han runt för att se sig själv på displayen. Kruxet är han vill trycka. Han vill se sig själv på displayen. Han vill så gärna så han hinner inte ens ställa sig framför kameran. Han vill bara att en bild ska dyka upp från tomma intet.

Men bilden här nedan har han tagit själv, på sig själv. Han håller självutlösaren i handen. Han poserar jättefint och jag vet inte vad det är för min. Nåt han sett mig göra framför kameran kanske;)

När vi tagit en bild vill han titta på den. Ibland tittar vi direkt efter på kameran, andra gånger tittar vi på bilderna på datorn. Men för varje bild han ser sig själv pekar han och säger dä, dä. Nasalt pratar han också. Dä, dä.

 

 

Ta kort på/med mig

Antonio är nu så pass medveten att han vet vad en kamera är. Han har en egen liten gammal (fungerar ej) digitalkamera. Den pressar han upp i sitt egna ansikte och gör klickljud. Han förstår inte varför han gör så men han ser ju att jag gör så.

Han vet och förstår lite mer om min stora systemkamera. Han vet att på skärmen visas bilder av honom själv. Så han har börjat med att vi ska ta kort ihop. Då pekar han upp mot hyllan där kameran står. Sen säger han: mamma, mamma ,mamma, mamma, mamma. Så där 1 miljard gånger så det rinner blod ur mina öron.

Jag tar ned kameran och sätter mig på golvet, då kommer Antonio och ska sitta i mitt knä. Sen pekar han på skärmen. Så här långt går det bra. Men. Nu till ”men”et, jag måste ju ta en bild. Så jag håller i kameran och sträcker ut den framför oss. Då blir han ivrig och skriker och drar tillbaka den för han vill knappa på alla knappar och se sig själv på skärmen. (Har inte ens hunnit tagit en bild ju).

Sist vi skulle ta kort ihop gick det faktiskt bra. Då kopplade han ihop att efter jag tagit en bild och blixten blixtrat så visades en bild på skärmen så som han just såg ut. Så han tokade sig och gjorde grimaser varje gång jag sträckte ut klameran.  Sen pekade han på skärmen och sa; titta, titta, titta.