Förmiddag och tittar på djuren

I morse ville jag gärna göra en utflykt då vädret var så vackert. Jag bestämde att vi skulle åka till Vallby friluftsmuseum och titta på höns, kossor och andra djur. På väg dit kände jag mig så trött, vilket jag gjot hela morgonen, och jag förstod först inte varför. Okej att jag har lite energi just nu, men till något borde den räcka. Sen kom jag på att jag glömt ta min medicin;kortison. Kortisonet hjälper mig att vara pigg fast min kropp är trött pga sjukdomen. Så dagen på Vallby var mycket kämpig för mig. Jag var yr och dåsig. Men jag gjorde mitt bästa ändå.

Vi fikade och Antonio sprang runt. Sökte kontakt med andra barn, härmade andra barn, och skulle klättra där andra barn klättrade.

Ibland springer Antonio iväg. Han bryr sig inte det minsta om vart vi är. Så det gäller att ha koll. Tex när vi skulle köpa ficka ville Antonio ut så jag följde med. Vi skulle ta ett bord tills Gabbe kom med kaffet. Men då satte Antonio fasrt och sprang iväg från området där man fikar. Rundar kaninerna och gässen och ner på en åker. Om jag då för minsta sekund inte hinner se vart fan ungen tar vägen, ja då är han ju borta. Haha.

Efter fikat gick vi runt och tittade på gätter (som Antonio kallar bruse, av bockarna bruse. Så smart unge det där). Vi klättrade upp för en brant trappa och sen fick jag bära Antonio på ryggen på väg ner. Vi tittade på sovandes grisar och enligt Antonio var bebisgrisen borta. För hemma har vi olika platsdjur och där finns stora grisar och bebisgrisar.

Vi tittade på kossor och små lamm. Fårmamman och lammet kramades, och då skulle Antonio krama mig. Han lekte djur och gjorde små söta läten, sen slickade han mig på kinden.

 Som vanligt en bild när vi är på väg till bilen.

 Dagen outfit.

 Framme. På parkeringen utanför Vallby friluftsmuseum.

 Antonio passar på att kramas de få stunder jag kan bära honom.

 Tittar på gässen.

 Antonio visar hur fint han kan gapa.

 Här i mina solglasögon.

 Gabriel och Antonio på väg in till fiket.

Nyfikna Antonio trycker i dörrkarmen. "Mamma komma" säger han. I andra rummet sitter små barn vid ett bord. Antonio vill ställa sig bredvid och titta lite.

Fikar. Mamman och pappan dricker kaffe, och Antonio fick en torr bulle. Tummen ner för den bullen.

 Och där ligger han. Stirrar. "Vad gör ni" säger hans kroppsspråk. Va kul det ser ut.

 Omgivna av höns och en tupp.

 Pojken pratar med Antonio. Tror det var norska. Antonio fattade inget.

 Jag fick springa fram och tillbaka från fikat. Antonio ville ju klättra uppför trappen.
När han satt där uppe kom en flicka. Hon stirrade. Hennes kroppsspråk talade om att hon ville också upp för trappan. "Vill du upp frågade jag" samtidigt som jag gav en frågande blick till den vuxne som var i närheten. Efter klartecken från både bar jag upp henne. De skulle hänga i plankorna och sprattla med fötterna. Antonio fattade inte riktigt, utan stod med fötterna på trappan och "hängde" med händerna i plankorna, men gjorde läten som om det var tungt. Jag spelade med. Oj, va duktig du är. Hänger alldeles själv.

Här kan det vara bra om vuxna är med när små barn klättrar. Nedanför ligger en stor sten och det kan gå illa om de ramlar ner.

 

 Mother and son.

 Här hjälper jag Antonio att hänga i plankorna på riktigt. Kolla hans ansikte.

Nu är vi vid ett annat hus. Här fanns ingen stängd lucka utan man kunde klättra upp till våningen över.

 Phu. Tog ett tag innan jag kom på ett bra sätt att bära ner Antonio rätt så stabilt. På ryggen blev det.

 En sovandes gris.

Nu var jag så trött. Vi åkte hem och jag somnade på en gång. Först tog jag ju kortisonet så klart. Läste lite fysik till ögonen gick igen.