Xylofonen älskar jag. Den är min!

Jag har mycket länge varit på jakt efter en xylofon till Antonio. Detta för att jag skälv hade en när jag var liten. Jag minns den med glädje. Saker jag minns med glädje försöker jag få tag på till Antonio.

På bakluckeloppisen fanns ett bord där alla spel och pussel kostade 10kr/st. Där låg xylofonen och jag vet inte varför jag tvekade. Den var så stor och jag hade tänkt mig en mindre med platta instrument. Detta var rör. Men 10 kr, och jag har ju letat länge, så jag slog till. Låg i originalförpackning och allt.

När jag kom hem var jag lättad över att jag hade köpt den. Hur kunde jag tveka?! När jag packade upp den ur kartongen och satt fast benen pirrade det i mina fingrar. Sen började jag klicka på rören. Åh, så vackert det lät. Ett litet nothäfte fanns med. Så stod jag i vardagsrummet och spelade och Gabriel fick gissa låt.

Jag är helt kär i xylofonen så till dess att Antonio vuxit upp och kan leka med den ska jag klinka på den. Kanske lära mig spela barnvisor. Haha. Jag klinkar och Antonio sjunger=)