Svar på en läsarfråga ang att det är jobbit att vara mamma

Idag fick jag en kommentar som handlade om att det är tufft att vara mamma, men i min blogg verkar det väldigt enkelt.

Det avgör jag
Jag har massa att skriva om detta och det är ett ämne som bjuder in till diskussion.
Jag skriver från mitt perspektiv och ”så här gör jag, acceptera”, Inget är rätt eller fel, alla gör olika. För när jag blev mamma så blev det helt plötsligt tillåtet för folk att lägga sig i. Bloggen är inget undantag. Hur jag gör med min bebis, DET AVGÖR JAG!. Punkt därefter.

Ingen kan ta ifrån en det man känner
Så där, nu när jag satt punkt innan jag ens börjat skriva så ska jag svara på om det är tufft att bli mamma.
Jag kan tänka mig att vissa har det tufft, andra har det tufft men tar inte emot den hjälp de blir erbjudna. Samtidigt så kan ingen ta ifrån en det man känner, så inge fel om man inte kan lämna ifrån sig sitt barn förns de ska lämnas på dagis, men då är det ens eget val.



Det som är tufft är sömnen och att få sin/sina närmaste att förstå.
Det som är tufft är sömnen. Att bara få sova två timmar och sen behöva gå upp är det tuffa. Att bara få sova i korta perioder. Att inte få en sammanhängande sömn gör att man inte blir utvilad. Huvudvärk och illamående är något som förekommer för att jag är så trött. Men det finns en sak som jag tycker är värre än att vara så trött, det är att ingen förstår hur jag har det (förutom andra relativt nya mammor, för äldre mammor kan ha glömt) Att Gabriel inte kan förstå hur det är. Att jag bara sovit 4 timmar i etapp under en natt. Att jag inte orkar göra 50/50 när vi båda är vakna. Att jag kanske bara vill sitta på en stol och andas. Jag begär inte att vi ska göra på nåt speciellt sätt, bara att han ska försöka förstå så är jag nöjd. För han är min närmaste och mitt allt, därför vill jag också dela hur jag mår med honom.



Så här gör jag för att få vardagen att kännas som en dans på rosor
Vilken fin rubrik. Hahahaha.
Första tiden efter förlossningen var ju ett rent helvete då jag hade så ont efter operation och allt, så egentligen hade jag behövt få vara sängliggandes och få läka ordentligt. Nu en månad senare så har kroppen återhämtat sig så jag skriver om hur det är nu, inte hur det var i början.

Jag går upp på morgonen då min bebis väcker mig och jag vet att han inte kommer att somna om. Jag har lärt mig att vaknar han mellan kl 09:00-11:00 så finns det inte på kartan att han kommer somna om igen utan då är han piggis pigilin. Så jag matar, rapar, matar och är han snäll så kan jag sätta honom i vagnen med en kudde bakom och placera honom framför tv:en. Eller lägga honom/sätta honom i Brion (bilbarnstolen) bredvid mig. Så tvättar jag mig, sminkar mig och klär på mig. (Jag behöver ca 20 minuter till detta) Då känner jag mig fräsch och det gör att jag känner mig lite piggare.

Vi gör nåt i princip varje dag. Vi får besök av vänner, går på stan, hälsar på grannar och kompisar för lite kaffe. Jag skriver inte allt på bloggen vad jag gör men förra veckan gjorde jag något varje dag.

Detta gjorde jag idag:
Idag tex gick jag på stan med min bebis. Vi mötte upp min mamma och syster. Vi letade efter någon form av sparkdräkt till Antonio. Mamma åkte till jobbet och jag och syster handlade färdig kyckling på coop. Hem och åt. Efter maten hjälptes vi åt att städa. Sen ut igen och promenerade till en second hand butik med barnkläder, tittade lite, Gick hem och hämtade Hiro och ut igen på promenad med honom. När vi kom så kom min pappa och hälsade på.



Jag skulle inte klara av att bara sitta hemma, jag skulle bli väldigt ledsen då.
Vissa dagar vill jag ju så klart bara vara hemma och vila, men andra dagar vill jag göra nåt. Jag vill känna att ”jag har gjort något idag”. Att hälsa på en granne för lite kaffe är gott nog att känna att jag gjort något av dagen.



Ta vara på all hjälp du kan få.
Min syster är ofta här och hon får mer än gärna mata Antonio. Ha honom i famnen och gulla, rapa honom, byta blöja. Har jag besök så får de besökande jättegärna hålla honom. Jag ser det som avlastning och hjälp och den hjälpen tar jag gärna emot. Jag får inte panik över att andra inte gör som jag, för så som jag gör är inget jävla facit? Jag kan säga till att: nu sitter han lite oskönt, upp med hans huvud så blir han nog nöjd. Om man är så trött så man känner panik då? Vad finns det för hjälp att ta emot där?
Man kan väl inte lämna bort sitt barn? Eller? Finns det någon form av ålder då det blir okej att lämna bort sitt barn?
Jag lämnade bort Antonio två timmar idag till farmor och farfar. Det gör att jag kan ladda mina batterier här hemma. Och farmor och farfar vill inget hellre än att ha honom för sig själva och pussa på honom. I helgen fyller jag år och då ska Antonio sova över en natt hos mormor. Jag känner mig väldigt lugn i detta och litar på min mamma. Min mamma däremot kommer nog peta på Antonios kind när han sover var 10:e minut för att vara säker på att han andas och inte är död. Hahaha. Sötis-mamma då=)

Så har man hjälp man kan få så väljer man ju om man vill ta emot den eller inte. Nu lät det lite hårt men jag menar att man har ju ett alternativ. Man kanske inte kan låta någon annan ta hand om ens barn, ja då är det så. Eller så har man ingen man litar på. Man måste kunna lita på den personen som håller i ens bebis, annars är det ju ingen hjälp. Då kanske man går hemma och vankar av och an, och har ont i magen.


Jag har tur.
Jag har en bebis som inte gråter så ofta och ännu mer sällan gråtskriker. Han gråter för fyra saker. Maten dröjer någon minut för mycket, luft i magen, bajs som är svårt att få ut, när jag häller saltvattenlösning i näsen och sen suger ut snor och snorkråkor. (Han är förkyld) Därför kan jag göra saker som andra mammor bara kan drömma om. Deras barn kanske gråter nästan hela tiden. Och jag vet inte hur dem har det. Som jag skrev längre upp så är det jobbigt när andra inte förstår hur jobbigt man har det med sin bebis.


Och till sist...
Avslutningsvis så vill jag återingen poängtera att jag inte vill få några onda kommentarer här av folk som märker ord eller förvränger det man menar. Jag fick en kommentar som jag ville dela med mig av och svara på, för det kanske finns flera som tyckte samma sak som Karin som skrev kommentaren. Ni får gärna skriva hur ni känner, positiva kommentar eller lite pepp, för sånt gör mig så himla glad=)