Antonio är glad och besök på BVC och kvinnokliniken

Vi låg i soffan imorse. Jag tog kort på oss med ena min hand. Något i det hela tyckte Antonio var roligt.
Han börjar äntligen lära sig hur man gör sig söt på bild;)

Efter vi legat 5 minuter i soffan powerwalkade jag med barnvagnen till BVC så jag blev helt svettig i pannen. Blev sen i min planering då han skulle äta och sen i hissen kom jag på att jag glömt nåt i lägenheten så fick åka upp igen och då förlorade jag ju tid. Hur som helst kom vi i tid.

BVC-sköterskan gav mig så mycket cred för hon tycker jag är så duktig mamma. Fast allt svårt i början så har jag varit så stark. Och att jag är så lugn i mig själv.

Jag har faktiskt inte känt någon gång att jag gjort fel, att något är mitt fel eller att jag fått panik. Det är ju faktiskt första gången jag får en bebis, så jag kan inte begära för mycket av mig själv. Nu är han bara 2 månader, men än så länge. (ta i trä)

Allt fint hon sa gjorde mig så glad.

Vi blev lite sena från BVC så jag fick powerwalka hem också. Vi skulle nämligen vidare till sjukhuset på en gång.

Gabriel väntade på oss hemma för han skulle med. Så det var upp till kvinnoklinkiken för jag skulle se över min läkning mellan mina ben efter förlossningen.

Alla stygn var borta, läkningen inne i slidan var jättefin sa läkaren. Läkningen mellan de båda hålen var fortfarande under process. Var mycket öm och lite svullen. Jag sa att det kändes så tajt och då fick jag förklarat att när man spricker så som jag gjorde och ska sy, så lägger man inte flikarna bredvid varandra och syr, utan man lägger den ena fliken över den andra och sen syr. Därav är det ju minde hud där och mycket tajtare än innan.

Får nu, två månader senare, ont om jag sitter för länge på en hård stål. Om jag bär Antonio för länge. ( med länge betyder mer än två minuter). Om jag bär Antonio i bilbarnstolen får jag ont på en gång.

Men men, allt tar sin tid. Det tar tid att läka. Allt såg ju bra ut så jag är jätteglad över det.