T.ex. om han
kryper ut i hallen och suger på skor. Självklart säger jag neeeej, för min egen
del. Men jag ryter inte AjAj. För det är inget fel med att suga på skor. Det är
mitt fel att han kan göra det. Jag har inte ”säkrat” hemmet tillräckligt nog. Alltså
behövs kanske en barngrind mellan vardagsrum och hall så jag kan ha koll på
honom. I hallen kan man göra mycket bus när mamma inte ser.
Annat är att
han drar i alla sladdar som ligger i hyllan under tv:n. Det är inte heller hans
fel. Det är ju Gabriel och jag som inte tänkte hela vägen när vi borrade hål
och ställde dit Xbox och router. Vi borde borrat alla hål i ett skåp och ställt
all elektronik i skåpet. Så nu har vi ställt ett bord för.
Dit jag vill
komma är: När vi säger NEJ, Aj Aj, gör våra barn fel, eller är det vi vuxna som
är för lata att ”säkra hemmet”?
Saker som verkligen är Nej och AjAj
är att dra i Hiros päls.
Att slå någon.
Att slå mig.
Vilka möbler
man får slå på (spegel eller bord) kan nog inte en bebis skilja på. Det är upp
till oss vuxna att möblera om, säkra rummen m.m. Kan jag tycka.
I Antonios
rum, där kan jag lämna honom själv. Jag vet att det inte finns något han kan
dra ner, något opassande han kan slå på, något som kan gå sönder osv. Allt är
anpassat efter ett litet barn. Där inne säger inte någon nej och AjAj till
honom.
Ville dela
med mig av mina tankar. Detta är inte något jag läst eller hört i skolan. Bara
något jag kommit på själv och det gav mig en tankeställare.



































