Det är som om något sitter kvar i mig sen jag var liten.
Något som ger en känsla av att Fantomen är spännande att träffa. Vi var i Fantomenland och tog kort på när vi klättrade upp på elefanten och när vi satt på hästen. Plötsligt hör jag någon ropa
"Titta, där kommer han på riktigt" och upptäcker att det är min egen röst. Det är jag, 22 år, som ropar att Fatomen kommer gående. Jag springer fram, ger mamma kameran och min syster gör likadant. "Ta, med min kamera också mamma", säger Rebecca. Sen står vi på varsin sida av Fantomen och känner oss lite dumma medans mamma tar kort. (Gabriel är ej med i denna historia).
Sen sa vi hej då och Fatomen hade världens basröst. Så låg att vi började fnittra när han gått.
Jag, Fantomen, Rebecca.
.
.
.