Igår när vi
var ute på landet gick Antonio som vanligt dit man inte vill att han ska gå.
Tex till en stor hög av hästbajs. När man då ska vända på honom så slappnar han
av i hela kroppen och lägger sig på marken. Detta är en ny sak han har börjat
med. Detta gäller så fort han inte få gå dit han vill eller när man lyfter bort
honom från något här hemma. Lägger sig ner och ibland gnäller/skriker. Är det ”normalt”
vid 1 år och 2 månader? Är han tidig i denna fas?
Jag förstår
honom helt. I hans värld finns bara, som i fallet igår, han och den spännande
bruna högen på marken. Något scenario om vad som händer om han rör den finns
inte. Ett varför att han inte skulle få gå fram till den finns inte. Orden nej
och inte finns inte i hans ordförråd. Det som finns är han och högen. Sen
kommer vi och förstör. Men det löser sig genom att snabbt hitta på något annat
spännande.
”Det man ger
barn uppmärksamhet för kommer de att fortsätta med”. Ett mycket bra budskap som
sitter uppsatt på Antonios förskola. Jag har sett att detta stämmer i allra
högsta grad bra här hemma. Istället för att säga nej nej nej så försöker vi
ignorera det han inte får. Och vet ni vad som händer? Han slutar, för ingen
tittar åt hans håll. Att inte ge uppmärksamhet för irriterande, dåligt eller
olämpligt uppförande är påfrestande och inte alls lätt. Givetvis så blir det
många nej och inte om dagarna. Jag försöker göra så gott jag kan och distrahera
med något spännande. Ett exempel är när han står och rycker i handtaget till
ugnsluckan. Vi sa till gång på gång men det fungerade inte. Sen bytte vi till
den andra taktiken och tittar bort. Hittar något spännande i soffan och
utbrister wow, kolla Antonio. Då slutar han, vänder sig och helt plötsligt är
det bara det där spännande i soffan som gäller.
Ett annat
exempel är när han lägger sig ner och skriker på golvet. Om jag då ger honom
uppmärksamhet för detta gång på gång, vad tror ni han lär sig då? Jo, ”gör jag
så här får jag uppmärksamhet”. Hur kommer han då göra på förskolan och hur
kommer han göra här hemma hela tiden?
Uppmärksamhet
ges vid positivt uppförande. Borsta tänderna själv ger sånger och
handklappningar. Att säga till när han har bajsat och sen går till toaletten
själv för blöjbyte ger glada rop.
När jag
skriver om hur jag gör med mitt barn brukar det hagla in kommentarer. Innan du
skriver dina tankar så vill jag tillägga.
- Detta gäller här och nu som vanligt. Inte när mitt barn är 7 år. Han är 1 år och 2 månader.
- Detta har inget med ”belöningssystemet att göra”. (där man ger barnet ett klistermärke när man vill att de ska göra som en vuxen vill).
- Detta betyder inte att jag ignorerar att mitt barn är argt. Jag frågar; är du arg? Hur tänker du nu? Är du arg för att mamma lyfte bort dig? Jag gjorde det för att….
- Vi ignorerar inte allt som vi anser dåligt. Vi lever i olika världar och där ett barn ska få upptäcka och utforska.
- Vi ignorerar ugnslukan och lockar honom därifrån för det kan bli farligt om han en dag får upp den.
- Vi lär honom ”klappa fint” istället för att bara skälla när han slår.
- Googla gärna om detta och läs vad som står. Fråga på förskolan om råd om du har funderingar. Jag får massa fina råd där om hur jag ska göra med mitt barn.
- Någon skrev förut att jag inte skulle säga till pedagogerna hur jag vill att de ska göra med mitt barn för jag ska inte säga hur de ska sköta sitt jobb. Nu är det ombytta roller och jag uppfattar inget av det de säger som negativt. Jag blir jätteglad att de angagerar sig så mycket. Jag har fått lära mig att istället för att säga hej då vid lämning, kan man säga ses sen.
Någon som
har mer erfarenhet av detta? Någon som läser om det i skolan? Jag tycker det är
så himla intressant. Vad är för och nackdelarna? Stämmer denna metod in på det
mesta? När ska undvika den?
Nackdelar
jag kan se är att man inte ser till barnets behov alla gånger. Man tänker bara
ur sin egen synvinkel. Ignorerar tjat och gnäll och tänker inte vad gnället
grunnar sig i. Har barnet mycket energi i sig? Måste vi kanske gå ut och leka av
oss?
Bra skrivet. Förstår helt och givetvis lär sig barn vad de ska göra för att få uppmärksamhet.
SvaraRaderaDin jacka skriker efter tvättmaskin :)))
SvaraRaderaDet är lekjackan som är varmare. Bär både barn och hund så den är inte så ren jämt. Tycker du det är konstigt? Den är vit!
SvaraRaderaNej, jag skrev det som skämt! Min man skämtar om min vita jacka som blir smutsig så fort jag går ut med barnen :)
SvaraRaderaÖnskar att jag börjat tänka så här redan från första början, för jag tror att det är jätte bra. Har riktigt kört fast i tjatfällan med en tv och en treåring hemma. Ska försöka ignorera dumheter som de gör var och en försig i alla fall, bättre sent än aldrig. När de ryker ihop, vilket oftast är problemet, är det lite svårare.
SvaraRaderaHan är inte tidig i det han gör, min son 9 månader sparkar med bena och gnäller när man lyfter bort honom! Klart det ska protesteras när man inte får göra som man vill ;)
SvaraRaderaMammaLola
SvaraRaderaGår inte att gå in på din blogg. Inte in när jag googlar heller. Är den borttagen? Svarar här istället då. Jag förstod inte hur gammal det andra barnet var. En var tre år i alla fall.
Ja, när båda ryker ihop kan man inte ignorera det med metoden jag skriver om. Där får man väl försöka ligga steget för i tänkandet. Varför ryker de ihop? Vill dem ha uppmärksamhet, vill den äldre vara för sig själv, vill något av barnen ha dig för sig själv, lite egentid med sin mamma/pappa? Retades det ena barnet? När syskon ryker ihop är det så lätt hänt att det blir orättvist. (är ju ett syskon själv). Att man ber den äldre ge sig för att barnet just är äldst. Men låt ”Moa” ha dina leksaker, hon är ju så liten. Jag minns att jag blev så ledsen när jag fick höra sånt. Mina saker var ju mina saker. Varför skulle jag dela med mig av allt bara för att jag var den äldre? Ett annat fenomen som kan förekomma är att föräldrarna ibland ber den äldre att låta minstingen vara med när den äldre har kompisar hemma. Hallå, vem vill ha med lillsyrran eller lillbrorsan då? Ha ha
Man får hitta knep och mutningar för att få det att fungera med flera barn i hemmet. Kan tänka mig att du har en massa bra tips på hur man kan göra. Den erfarenheten jag har är ju att jag minns mycket från när jag var liten. Hur jag kände och upplevde saker. En sak som var liten bagatell för en vuxen kunde vara hela min värld. I nuet (dået, asså i en händelse när jag var liten) fanns ju bara jag och det som hände.
Vet du inte hur du ska tacklas med vissa situationer kan du googla. Finns diskussioner på olika sidor, finns artiklar och blogginlägg. Hur mycket som helst. Jätteintressant. Sen kan man fråga på förskola eller skola där barnen går. De vet ju mycket. BVC kan man också ställa frågor till och bolla idéer med.
Kramar
Jag lämnade en kommentar här i julas och skrev att jag pluggade till förskollärare i v-ås och gillar din blogg, så kände att jag kanske passar in att diskutera frågorna du skrev lite ;D
SvaraRaderaDu frågade om det var normalt i din sons ålder att reagera som han gör.. En del pedagoger och teoretiker skulle säga ja, andra inte. Men egentligen finns det inget "normal" för ett barn i ett års åldern när det gäller sånt här. Alla är olika och måste bemötas olika. De är egentligen HELT onödigt att jämföra barn (Om de inte är något väldigt utmärkande såklart, som att inte kunna stå vid 2 års ålder) för alla är SÅ OLIKA. Precis som alla 1åringar, 20år,25år,35år,65...,85 åringar... alla är olika och utvecklas olika beroende på intressen och stimulans.
Sen är det jättebra att avleda barnen genom att säga göra något annat istället för att säga nej :). Det funkar så mkt bättre för alla, många många gånger. Men var inte rädd för att använda NEJ eller INTE heller. han lär sig sååå fort och rätt vad det är förstår han ordet Nej. Använd de så lite så möjligt kankse kan vara en ide? Som när han är på ugnen. Säg Nej till han samtidigt som du tittar honom i ögonen och lyft bort honom. SEN kan du igronera honom tills han slutar.
De är mitt tips och jag har läst halva utbildningen ;) Hoppas du förstår hur jag menar :)
Cass: tack för fina tips. Känns som jag är inne på helt rätt spår i alla fall:)
SvaraRaderaNej och titta i ögonen är när han medvetet slår mig i ansiktet. Jag tycker mig se när han slår och inte förstår att det gör ont, samt slår med bus i ögonen.
Slå utan förstå att det gör ont är när han blir glad och slår mot ett annat barn.
Att han rätt som det är kommer att förstå stämmer. Kan vara om tre dagar. Nu lär han sig så mycket varje vecka. Idag lärde han sig att blöt sand inte var så gott;) han går till toan själv om jag säger att vi ska bada eller byta blöja. Undra vad han kan nästa vecka liksom:)
Ja,visst är alla olika. Men några saker kan ju vara 4% av 100 men räknas ändå som normalt. Han är hur som helst sjukt social och hälsar glatt på alla i lekparken. Roligt för det bidrar att jag som mamma får träffa människor och prata lite:) hi hi