Jag har ingen aning om detta, men min synpunkt är nog att det aldrig finns en bra tid att separera. Men för barnets bästa så är det väl bättre att föräldrarna skiljer sig, än bråkar hemma framför barnet/barnen, samt att de är olyckliga.
Någon som har något att säga? Erfarenheter, tankar eller fakta?
Min son är ett par dagar äldre än Antonio och jag och hans pappa gick isär när min son var 3 månader gammal.. Jättesynd, men det var verkligen bäst så! Innan gick jag runt och störde mig på småsaker, som förstörde hela dagarna, krävde alldeles för mycket och var irriterad jämt. Sedan vi separerade har det varit så mycket bättre, vi umgås flitigt tillsammans med vår son men bråkar inte, och jag har "huvudansvaret" över min son då jag ammade. Men varje gång de träffades blev de riktigt kvalitetstid för både min sons pappa och min son.. Mycket bättre för honom också skulle jag gissa.
SvaraRaderaJag tycker det är "bätre" att gå isär när de är bebisar än när de är äldre. Nu när de är så små så förstår de ju inte, bryr sig inte speciellt mycket och kommer inte minnas det när de är äldre. Bättre att än att separera när de är typ 5 år gamla och märker stämningar och hör konversationer och blir ledsna för att mamma och pappa inte är tillsammans längre..
Det är min åsikt iaf =)
Det beror på hur man bråkar tycker jag. För i vårt samhälle tycker många, särskilt yngre att såfort det är många bråk i ett förhållande är det per automatik dåligt. Men kan man handskas med det, att man inte går över gränsen och kallar varandra för riktigt fula saker eller att det blir destruktivt, tycker jag inte det är fel att barnen förstår att bråk också är en del av livet och att det händer även vuxna. Första tiden är ju dessutom väldigt slitig för många och jag tror att om det funnits mer tålamod och team-känsla hade gått att vänta ut den perioden (de flesta som skiljer sig i barnfamiljer gör det under barnets första två år tror jag)
SvaraRaderaMen om man nu ska gå isär, tror jag nog det är bättre medan barnet är väldigt litet och inte hunnit etablera en vi-känsla som man ändå skapar när man är så gammal att man börjat uppfatta vad en familj är. Tror separationen blir värre för barnet då.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 1, och mina bröder var 2 och 4. Jag och min 2:åriga bror kommer inte ihåg någonting från den tiden men vår andra bror mådde riktigt riktigt dåligt efter skilsmässan. Så om man känner att man vill separera så tycker inte jag att barnets låga ålder ska stoppa en.
SvaraRaderaMina föräldrar skildes när jag var 2.5 år och det har verkligen inte satt sina spår. Jag minns ingenting utav det nu och jag var förmodligen väldigt oberörd då. Detta beror ju helt och hållet på hur relationen mellan föräldrarna är.
SvaraRaderaMan måste tänka på sig själv i första han (tycker jag). Mår man själv dåligt så mår barnet dåligt MEN som käre Dr Phil säger: VI SKILJER OSS ALLDELES FÖR LÄTT IDAG! Jag håller med om det. Ett bråk så ger man upp. Det är trams. Har man försökt, finns det ingen kärlek osv, då är det givetvis "okej" att gå skilda vägar..
Jag är själv ett skilsmässorbarn, mina föräldrar skilde sig när jag va tre år.. Jag led och va väldigt orolig som liten av att hoppa runt..åkte till pappa på helgerna och bodde hos mamma heltid.
SvaraRaderaMen mitt beror ju mycket på att min farsa valde att skita i mig emellan åt och sen flytta flera mil bort från oss..
Så jag tror att själva skilsmässan är nog inte det som är värst utan det är ju om hur föräldrarna väljer att vara efteråt.. är ju jätte viktigt tror jag att föräldrarna åtminstone bor i samma stad så barnet kan va hos både hur mycket han/hon vill.. och att föräldrarna tar lika mycket ansvar över barnet..
Då kommer det nog kännas tryggt och bra för barnet.
Sen är det nog inge lättare vilken ålder barnet är, finns nog både neg och pos i både låg och hög ålder.
Men alla barn oavsett ålder känner ju av sina föräldrars känslor.. Så även en bebis kan nog bli orolig och ledsen av att ha föräldrar som inte funkar ihop längre, lika mycket som ett äldre barn. Så att gå skilda vägar kan nog vara bra för både barnet och den vuxne i visa fall.
Ni är helt fu_ing underbara!!! Tack för era svar. Känner mig mer insatt i detta nu än tidigare. Alla era svar var bra i sig.
SvaraRaderaSå bäst är att skiljas när barnet är litet låter det på er. Det var ju det min fråga handlade om, så nu förstår jag varför.
Det här med att flytta till en annan stad när man bryter upp? Det kan man väl inte göra hej vilt? Hur ofta har man rätt att ha barnet då? Såg på Unga Mödrar förut och då bodde mamman och pappan typ 5 timmar från varandra. Minns ej hur ofta lillkillen fick åka till pappan, men mamman var ju tvungen att åka med på tåget då, och sen hem igen. Blä va jobbigt. (Kankse minns fel för det låter ju helt fucked up)
Hej Marlene!
SvaraRaderaJag tror som de andra att det är bra att separera när barnet är yngre. Men jag tror att det handlar mycket om hur mycket man bråkar, om det är ett ömsesidigt beslut osv. Det viktiga för barnet tror jag är hur anknytningen ser ut till sina föräldrar. De första åren är så viktiga så om man separerar då är det viktigt att barnet får mycket umgänge med båda föräldrarna. Forskning visar ju att ett barn som upplever längre separationer från en föräldrer (kanske två veckor tex) får en mer otrygg anknytning vilket kan sätta sina spår under barnets uppväxt. Därför är det bättre att föräldrarna försöker bo relativt nära varandra så att man kan ta hand om barnet med kortare intervaller. Jag tror att barn oavsett ålder påverkas mycket av bråk, konflikter och dålig kommunikation mellan föräldrarna så det är bättre att leva separerade än att låta barnen hamna mitt i konflikten. Är barnet äldre kanske själva skilsmässan blir en svår upplevelse, men att tryggheten från en bra anknytning finns där.
Sen påverkas det ju såklart av var i livet barnet själv befinner sig, är et en tonåring kanske det har mycket funderingar kring den egna identiteten och relationer vilket gör att en skilsmässa blir jättejobbig. Är barnet däremot äldre kanske det kan se på skilsmässan som någonting nödvändigt och förstå på ett annat sätt. Jag träffar många ungdomar i mitt jobb (socialsekreterare) och det som jag ser att de tycker är jobbigast är inte själva skilsmässan (de tycker ofta att det är skönt att föräldrarna inte bråkar mer) utan att föräldrarna efter skilsmässan "kastar skit" på varandra och att ungdomarna känner att de måste vara lojala antingen den ena eller andra föräldern.
Bara lite av mina tankar kring ämnet :)
Sandra
PS.
SvaraRaderaAppropå din fråga om hur det blir om den ena förälderna har flyttat och man har rätt att träffa sitt barn;
Barnet har alltid rätt att träffa den andra föräldern och det är i första hand upp till föräldrarna att komma överens om hur umgänget ska se ut. Blir det konflikter eller om det av andra skäl inte går att komma överens får man ta juridisk hjälp. Umgänget ska alltid utformas efter barnets bästa. Om barnet tex går i skolan på en ort kanske barnet inte ska bo hos den andra föräldern i veckorna utan fråmst träffa den under helgerna osv.
Mina föräldrar skilde sig när jag var typ 1 år kanske och då va min bror ca tre år. Jag minns ingenting av tiden innan skilsmässan. Vet inte om min bror mindes så mycket heller men han var den som var ledsen och drömde om att mamma och pappa skulle gå ihop igen, han hade svårt att acceptera att pappa inte var med oss längre. Men dem har alltid samarbetat, bott i samma område (alltså 1-2 minuters promenad ifrån varandra) och gjort allt för att vi skulle ha de så bra som möjligt. Dem är som två vänner bara.. Det är jag så otroligt tacksam över för jag vet att många som skiljer sig inte kommer så bra överrens och att det påverkar barnen väldigt mycket tror jag.
SvaraRaderaKRAM
Överdrev med promenadtiden haha men typ 3-10 min ifrån varandra typ.. inte för att de var så viktigt men ändå!
SvaraRadera